Sängläge och en helg hemma

Sedan i tisdags kväll är jag och min kropp inte riktigt kompisar med varandra. Jag är snurrig i huvudet och konstigt utmattad i musklerna. Med snurrigheten kommer illamåendet och det är bara vila och att försöka äta något som är fokus just nu. Extra tråkigt de här dagarna när konferens och julbord med jobbet egentligen var inbokat. Men, extra viktigt att lyssna på kroppen med en liten inneboende.

I helgen var vi hemma i Varberg och firade alla mammor som fyllde år. Och framförallt: hälsade på de nyblivna föräldrarna Johansson/Larsson och ljuvliga lilla Alva som föddes förra fredagen. Såå mysigt att få snoosa bebis en liten stund. Det är för väl att vi har daglig kontakt på whats app för nu dröjer det till jul innan vi ses nästa gång. En månad i en spädis liv är ju som ett par år för en annan i utveckling…

Pryl- och kemikaliebantning

Den senaste tiden har jag under flera tillfällen slagits av bra argument till att banta ner antalet saker i vårt hem. Inte för att jag varit någon samlare på något sätt, men jag har nog helt enkelt inte tänkt tanken ”behöver jag/vi verkligen detta?” utan snarare köpt saker och skapat möjlighet att förvara allt. Argument som att bara äga det som vi använder eller har en koppling till biter verkligen på mig. Jag blir både trött och nästan lite äcklad av att tänka på allt som bara finns i våra hem utan att göra någon direkt skillnad för oss. Mer än att ta en herrans massa plats då.

Att dessutom aktivt tänka på vad det är vi faktiskt tar in i vårt hem var något vi blev mer medvetna om när vi fick in Tove i vårt liv. För oss var det en självklarhet att, så gott vi kunde, minska hennes utsatthet vad det gäller bekämpningsmedel och dåliga material. Vi ärvde mycket kläder från vänner och mycket av det hon hade (och har) på sig var tradera-köp, där kemikalier redan hunnit tvättats bort. Matkontot steg allt eftersom vi började köpa så mycket ekologiskt vi kunde och jag slutade slinga håret och bytte till ekologiska, oparfymerade produkter i så stor utsträckning det fanns tillgängligt. Och visst känns det som att det är förbrukningsvaror som är enklast att byta ut. Det kan man göra från en dag till en annan. Svårare är det där med inredning..

Häromveckan var jag, Sophia och Carin var på en föreläsning med Frida Ramstedt, Trendenser. Hon belyste de dolda miljö- och hälsobovarna i våra hem, med fokus på inredning och möbler. Rum för rum gick hon igenom hur man kan tänka kritiskt kring de möbler, textilier och andra detaljer vi omger oss med. Inte med uppmaningen att slänga ut ”dåliga” saker och ersätta med nya bra utan med ambitionen att så ett frö hos oss deltagare att tänka mer medvetet nästa gång vi köper hem något. Att tänka tanken hur vissa saker kan vara så billiga är en lätt sak att ta till sig. Var i produktionsledet är det man har snålat? På vems bekostnad har det skett och hur kommer det kosta mig och min familj under tiden jag har saken i mitt hem? Det vi inte betalar i form av kronor vid inköp kostar oss varje dag i form av immissioner från material som behandlats med diverse hälsovådliga ämnen. För vems skull är det värt att köpa en billig soffa?  Inte vår egen åtminstone. Och definitivt inte för Toves och lillebrors skull.

Renovering vardagsrum

Vardagsrummet tillsammans med badrummet är de rum vi inte gjort speciellt mycket vid än så länge. Badrummet får vänta minst till nästa år, men när det gäller vardagsrummet är tidplanen att detta ska vara färdigt innan jul och allra senast innan lillebrors ankomst.

Vardagsrummet är utbyggt på sent 70-tal och var, när vi köpte huset, vääldigt stort. I samband med renoveringen av övriga huset beslutade vi därför att minska ner ytan i vardagsrummet till förmån för sovrummet som ligger vägg i vägg. Väggen flyttades ungefär en meter och gjorde att vi fick plats med en hel garderobsvägg i sovrummet (nuvarande kontor). Väldans bra! Och det märks inte ens att vardagsrummet blivit mindre.

I början på hösten bytte vi även ut ett av originalfönsterpartierna med den tillhörande smala, smala altandörr som hörde till. Istället satte vi in ett stort fönsterparti och ett lika stort skjutparti. Vilken skillnad! Både ljuset och tillgängligheten ut till altanen blev så mycket bättre.

Vad som påbörjats och arbetats med under de senaste veckorna är att regla upp och gipsa taket samt väggen kring det nya fönsterpartiet. Därefter ska det spacklas, slipas och målas. En vägg ska tapetseras och det gamla golvet ska rivas ut och nytt, av samma sort vi lagt in i resten av huset, ska på plats. Så snart vi kan ska vi även komplettera huset med ytterligare en luftvärmepump. En hiskelig sak som tyvärr kommer behöva misspryda murstocken både invändigt och utvändigt.

DSC03167IMG_20151101_104813IMG_20151102_115657

 

Fars dag

I morse uppvaktades husets pappa med paket och sång vid sängkanten (ja, det är enligt 2,5 åringen helt rätt  att sjunga ja må han leva på fars dag också). Vi åt scones och gjorde far och dotter redo för en dag i badhuset. Skönt för dom att få lite kvalitetstid så här i renoveringstider. Och skönt för den gravida mamman att kunna skrota runt och plocka och städa i sin egen takt här hemma.

Ja, för vet ni vad? I januari blir Tove storasyster. Galet spännande.

Inflytt

Vi tillträdde huset den siste april 2014, men bytte inte adress innan i början på augusti. Det stora flyttlasset gick några dagar innan vår flytt, för att hinna städa ur och lägga sista handen vid lägenheten innan överlåtelsen. Trots att vi hyrt största lastbilen vi fick lov att köra, blev utöver den, hela vår och hela mamma och pappas stora bil fulla med saker. Inte nog med det fick vi tillfälligt stuva in en del grejer i källaren på Magasinsgatan.
Usch så mycket saker vi har.

På plats vid huset väntade vännerna som agerade bärhjälp. Själv hann jag nästan inte bära någonting för alla var så snabba. Den dagen fick Tove vara hemma med mormor och slippa flyttstök och 50 mil i bil.

Många lådor och saker som skulle få tillfälliga platser i huset tills vi var redo att sortera in det där vi tänkt ha det. Men först skulle all förvaring på plats. Bekvämligheter så som köksskåp och garderober till exempel. Jag och Tove ägande åt oss att spana in våra nya omgivningar medan Seb fixade. Det var nu den riktiga utmaningen med att renovera med barn började.

Bullfinch garden

Med vår 60-talare kom även trädgården jag längtat efter. En mycket prydlig liten trädgård med lökar, rosor och perenner som avlöste varandra i blomning från tjugonde dag knut till lucia. Mycket vintergrönt, med de gemensamma nämnarna giftiga bär och sylvassa taggar. Det märktes med andra ord att det aldrig bott mindre barn i det här huset. Buskar stora som träd som skuggade den stackars gräsmattan som mest var en matta av mossa.

Foton: Bjurfors Limhamn

Vi hade fått ärva en gammal yxa och lite andra trädgårdsverktyg från förra husägarna, och det vi saknade fick vi snart inhandlat. Buskar klipptes ned, stubbar grävdes upp och rosbuskar fick flytta till mammas kolonilott. Vår ambition var att göra plats för odling av det mer ätliga slaget och sen komplettera med perenner där det blev plats över.

Jag och Seb hade vår alla hjärtansdags-date i garaget byggandes odlingslådor och kompost.

Vi började rita och räkna på en rymligare uteplats och Seb lade otaliga kvällar på att läsa om gräsmattor. Odlingslådorna har gett bra skörd, jordgubbsplantorna har både gett många bär och mer än fördubblat sig i antal. Uteplatsen med tillhörande pergola stod färdig till till midsommar och gräsmattan är på god väg…

Renovera med barn

Den största skillnaden från lägenhetsrenoveringen är helt klart Toves närvaro och pusslet med att hålla henne så frånvarande från vinkelslipar, spikpistoler, kapsågar och 50 år gammal smuts som möjligt. En utmaning med en 1,5-åring som inget annat vill än att hjälpa till med allt. Allt, allt, allt. Lösningen blev att, under de skitigaste renoveringsmånaderna, bo på två håll. Jag och Tottis i Varberg med ansvar för att packa flyttlådor och Seb i Malmö med ansvar för att tillhandahålla ett någorlunda inflyttningsbart hus i slutet på sommaren. Och vilket jobb han gjorde. Och vilken härlig sommar jag och Tove fick.

Foton: Nina Johansson

Sol i sinne

Underbart ljus i vårt kök denna morgon och en liten sneak peak på matplatsens omvandling. Snart är jag och Tove på väg för att hämta upp min syster på stationen. Det blir en lunch på Emporia innan vi får fikagäster i eftermiddag.

Trevlig lördag!

Foto: Nina Johansson

Foto: Nina Johansson

Försäljning

Samtidigt som vi blickade framåt mot nästa boende behövde vi tänka på försäljningen av lägenheten på Trädlyckan. Val av mäklare blev enkelt. Min gamla V.vall-kollega Ida, som sadlat om till mäklare, hade precis de där egenskaperna jag vill att en mäklare ska ha. Lugn, förtroendeingivande och glad. Så här i backspegeln känns det som att allt gick väldigt fort. Ida bokade in fotograf och gjorde ett utkast till objektsbeskrivning som vi bollade fram och tillbaka några gånger. Jag piffade lägenheten och en solig tisdag kom fotografen. En kvart innan hon plingade på dörren lyckades Tove välta omkull en stor kruka med penséer ute på balkongens nålfiltsmatta. Härligt! Jag skeppade ner Tove en trappa till Zekiye, som tack och lov var hemma, och kunde lite lätt svettig springa upp och återställa ordningen.

För er som vill ha en liten uppdatering kring hur det såg ut tidigare i lägenheten finns lite exempel under denna kategorin. Annars ser ni skillnaden på mäklarnas bilder av köket vid köp respektive försäljning nedan.

Foto: Mäklarhuset, Varberg

Foto: Mäklarhuset, Varberg

Foto: Fastighetsbyrån Varberg

Foto: Fastighetsbyrån Varberg

Vårt hus

Sex månader. Ett halvår att lösa allt annat. För att kunna ställa Tove i kö till förskolan behövde vi någonstans att bo. Varken jag eller Seb hade någon större lust att flytta in i ännu en lägenhet. Det hade varit alldeles för tillfälligt och så roligt är det faktiskt inte att flytta.

Så. Hus i Malmö. Vart kan man bo? Vart vill man bo? Vart har vi råd att bo? Och framförallt vart vill man absolut inte bo? Vi hade ingen aning och vi kunde ju inte gärna springa på visningar varje vecka heller. Både dyrt och tidskrävande att pendla fram och tillbaka mellan Varberg och Malmö. Nej, här gällde det att vara petig. Två andra hus hann vi titta på innan vi steg in på Domherrevägen en grå dag i början på mars. Toves första visning, som gick i en rasande fart. Jag hann se långt ifrån allt, trots att huset inte är så stort. På något sätt visste jag att det var här vi skulle hamna. Så jag tog mått i köket för att kunna göra ritningar när vi kom hem. Och det kändes verkligen bra. Trots gamla heltäckningsmattor, tvättmaskin i köket och insikt om vilka otaliga arbetstimmar vi hade framför oss för att få det beboeligt. Det var ett flyt och en logik i huset som bara kändes så rätt. Och så luktade det som hemma hos farmor. Välkomnande och tryggt.

Foto: Bjurfors, Limhamn

Foto: Bjurfors, Limhamn

Foto: Bjurfors, Limhamn

Foton: Bjurfors, Limhamn