Små flyktiga ögonblick

Under första månaderna hemma med Tove kunde jag känna mig så stressad. Jag längtade ofta tills hon skulle bli lite större. För blev hon bara lite större skulle säkert rutinerna sitta bättre, hon skulle bli stabilare, kunna sitta själv, kanske inte kräkas lika mycket och så vidare och så vidare. Samtidigt blev jag matad med alla (välvilliga) människors uppmaningar om att
”-njuuuuuuta av tiden!”.
Så. Där satt jag i soffan och tittade på Tove och funderade över vad exakt det var jag skulle njuta av. Jag blev mer och mer provocerad av när folk sa åt mig att njuta. Jag njöt när hon sov och jag kunde göra allt det där jag inte kunde med en bebis i famnen. Det kändes dock inte som att det var det folk menade att jag skulle njuta av, utan allt det andra som bara varar en kort tid med små barn. Det där som man inte har en aning om som förstagångsförälder.

Men nu! Alltså. Oj. Vad. Jag. Njuter.
För den här gången vet jag ju vad som ligger framför och har insikt i vad som, antagligen, är värt att njuta av just idag. Jag vet att det är precis helt rätt att njuta av när Ted, två veckor, äntligen somnar efter en timmes nattligt amningsmaraton. Inga skuldkänslor för det här inte. Jag känner ingen brådska med att lillebror ska växa till sig och bli större. Snarare tvärtom. Han får gärna dröja sig kvar i pyttestadiet ett tag till. Men stressen över att inte njuta tillräckligt kommer dock krypande även nu. För det här är nog antagligen sista gången vi lever i bebisbubblan här hemma. Bäst att släppa datorn och gå och snoosa Ted i nackhåret.

Ett kommentar till

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.