Vårt hus

Sex månader. Ett halvår att lösa allt annat. För att kunna ställa Tove i kö till förskolan behövde vi någonstans att bo. Varken jag eller Seb hade någon större lust att flytta in i ännu en lägenhet. Det hade varit alldeles för tillfälligt och så roligt är det faktiskt inte att flytta.

Så. Hus i Malmö. Vart kan man bo? Vart vill man bo? Vart har vi råd att bo? Och framförallt vart vill man absolut inte bo? Vi hade ingen aning och vi kunde ju inte gärna springa på visningar varje vecka heller. Både dyrt och tidskrävande att pendla fram och tillbaka mellan Varberg och Malmö. Nej, här gällde det att vara petig. Två andra hus hann vi titta på innan vi steg in på Domherrevägen en grå dag i början på mars. Toves första visning, som gick i en rasande fart. Jag hann se långt ifrån allt, trots att huset inte är så stort. På något sätt visste jag att det var här vi skulle hamna. Så jag tog mått i köket för att kunna göra ritningar när vi kom hem. Och det kändes verkligen bra. Trots gamla heltäckningsmattor, tvättmaskin i köket och insikt om vilka otaliga arbetstimmar vi hade framför oss för att få det beboeligt. Det var ett flyt och en logik i huset som bara kändes så rätt. Och så luktade det som hemma hos farmor. Välkomnande och tryggt.

Foto: Bjurfors, Limhamn

Foto: Bjurfors, Limhamn

Foto: Bjurfors, Limhamn

Foton: Bjurfors, Limhamn

Ett kommentar till

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.