Lillebror är hungrig. Så hungrig att jag knappt hinner ta bort bröstet och ta sats mot det som ska göras näst innan herr fyraveckors börjar picka och gruffa igen. Jag älskade amningen med Tove och ville inget hellre än att det skulle funka även med Ted. Det är ju så enkelt!
Och det funkar. Till 90 %. Så egentligen kanske ett snyftinlägg är helt obefogat. Men det är ändå hjärtskärande varje gång jag får se mig besegrad av flaskan. Jag försöker se det för vad det är. Ett komplement. Men det känns bara som att bli ersatt.
